I skymundan av min 30-årsnoja finns den äldre generationen. Merparten av dem är 88:or, stockholmare, kända kulturprofiler, och främst: Några av de coolaste personerna som finns just nu. 88:orna finns där för mig när jag behöver känna att jag har hela livet framför mig trots att vi blir äldre.
Det är några år sen vi satt på krogen för att fira en kompis till mig. Han var den gubbigaste av oss i gruppen, så trots att han då fyllde 29 gick stora delar av skämten i temat likt: ”Nu är du gammal nog för att börja lyssna på P2”. Jag hade då (precis som nu, visar det sig) inte den blekaste aning vad som gick på den radiokanalen. Är det musik som spelas där? Och i så fall: Vad för musik? Vilka är programledarna där ens?
Att vara tjugonio år gammal har varit najs på sitt sätt, men jag har regelbundet påmint mig själv: Är det detta som förväntas av mig? Att ta ett annat typ av ansvar och att ha andra mål med livet än vad jag redan har. Till o med nåt futtigt som att sluta lyssna på ungdoms och favoritkanalen P3 och gå över till nåt mer vuxet som P1 eller P2.
Jag har uppenbarligen jämfört mig för mycket med andra människor. Särskilt dem som har haft enklare förutsättningar än mig. Jag tror också att jag insisterat på att vissa saker gör du bara under ung ålder (för sakens skull är gränsen för ung ålder under 30). Som till exempel att festa på alternativa klubbar i Berlin. Det var ett måste enligt mig innan jag blev 30, och det hann jag inte med. Men ärligt talat: Vad stoppar mig?
Att vara tjugonio år gammal fick mig att sakna tonåren lite grann, även om den saknaden var kortvarig. Det är ganska sjukt att jag år 2010 kunde ha Eric Saade som min personliga förebild, till att jag år 2023 plötsligt har Christopher Garplind som förebild. Det kanske är därför jag rattar in mig på Cyklopernas Land varje vecka. Och ifall jag orkar ännu mer kör jag på senast inspelade sändningen av Eftermiddag i P3 tillsammans med honom och lika roliga Hanna Hellqvist. Hur fastnade jag för Garplind ens? Högst troligt för att jag vill vara mer casual än vad jag tillåter mig själv vara. Mer än vad jag föreställer mig att tillåtas vara. Det han säger låter ibland sjukt fejk, men vem bryr sig?
88:orna bevisar att de har koll på vad som händer även bland yngre som äldre såväl som i de politiska korridorerna. Det här hörs även bland de roliga och smarta 88:orna Amie Brammie Sie och Tone Schunnesson när jag lyssnar på deras poddar Amie och Fanna, och Café Bambino. Så det är kanske inte konstigt varför mitt instaflöde är fyllt med deras vardag som bygger på att vara det motsatta av vad jag förväntade efter 30-årsåldern, som till exempel att spendera semestern i alternativa områden av Berlin.
Mycket av det jag hoppades på att få göra mellan åldern 20-29 kanske jag inte fick göra. Tack o lov har jag blivit påmind om en sak: Att det inte är en kamp mot klockan att leva ett liv på sina villkor. Livet är ändå långt, och jag kommer fortsätta klubba och gå på sköna pop-konserter när jag blir äldre ändå, för att det är en del av mig. Jag tackar 88:orna för att jag nu har förstått det. Oavsett om de är panelister från Cyklopernas Land, eller ifall man råkar känna mig personligen. För mig är 1988 den hetaste året att vara född under just nu.