Det är lätt att tro att SVT inte behöver oroa sig att landets största underhållningsprogram skulle halka efter i sitt underhållningsvärde. Jag slår vad att någon på SVT tänkte så när de planerade kvällens Melodifestival. Men när du jämför med andra Eurovision-uttagningar inser du att kanalen inte ämnar för att toppa, utan att bara göra.
Lördagskvällen den tredje februari är planerad och redo. Vi lagar middag klockan 18:00, tittar på svenska Melodifestivalen klockan 20:00, och när den är färdig tittar vi igenom den norska Eurovision-uttagningen Melodi Grand Prix från början till slut. Resultatet i efterhand är ganska slående.
Vi börjar med svenska mellon: Första deltävlingen där ett bidrag mindre tävlar per deltävling, om än det är fler deltävlingar totalt. Bidragen kändes ganska undermåliga. Inte som så att de var dåliga (eller jo, Samir & Viktor hade en förvånandesvärt dålig låt). Även Smash Into Pieces som sågs som ostoppbara vinnare i veckan hade brister med både låten i sig och det faktum att de behövde sänka några oktaver för att sjunga den. Jag som gammal dansare var väldigt besviken av att balletdansarna i Lisa Ajax bidrag inte gjorde särskilt avancerad dans. För oss som primärt (om inte enbart) tittar för musiken är chansen stor att du hittar guldklimpar på Spotifys Release Radar-spellista snarare än en deltävling i Melodifestivalen.
Men bidragen är inte ens det kravet på mellon. Att olika personer tycker olika om bidragen är naturligt. Vad som är betydelsefullt är allt det andra som sker i sändning. Björn Gustafssons entré och A-Teens återkomst var den absoluta höjdpunkten. Kanske lite dumt att höjdpunkten ska ske efter halva programmet, men vad som är där är där. Det skedde dock mer i sändningen där jag ångrade att jag inte gick på toaletten. Jag uppskattar att mellofans sitter och leker expertpanel, men att göra det under själva direktsändning utan underhållningsvärde är slöseri på värdefull tv-tid. ”Var är Carola” var en tanke som dök upp i huvudet just då. Fine att Mello och SVT jobbar med en mycket tightare budget, men det betyder inte att Melodifestivalen behöver ha tråkigt innehåll.
Så går vi över till norska mellon. Visst att det finns ett litet handikapp här eftersom vi tittar på självaste finalshowen. Men jäklar vad bra låtarna var. Det fanns nog bara 1-2 låtar som var dåliga medan de andra var allt från bra till gåshudsmaterial. Scenografin och koreografin var en klass i sig för varje bidrag. Det fanns underhållningsvärde som kanske var lite halvcringe, men ändå rolig. Bara att höra artisterna prata om sig själva innan varje bidrag var intressant utifrån hur de satt upp allt. Till alla som undrade varför Carola inte var i svenska mellon: Jo, det visade sig att hon var i den norska mellon för att vara del av ett Sverige-medley, featuring Alexander Rybak sjunga Diggi-Loo Diggi-Ley på svenska.
Tro inte att SVT sparar det bästa till sist i finalen. De senaste årens finaler har man inte lyft särskilt mycket ändå i jämförelse med en deltävling. I värsta fall sitter SVT och tänker att ”Björn Gustafsson hittar på något. Vi vet inte vad, med något bra ska det bli.” Och vipps får vi åter igen se en stjärna låsa in sig i psykisk ohälsa på grund av Sveriges största underhållningsprogram. Det går att göra mycket, trots dålig budget. I stället för att mellon ska bockas av i årets todo-lista borde vi hoppas på en stor kavalkad där inget är undermåligt och allt är underhållning.