Hela Europa rustar upp för ett hållbart resande. Snabba kollektiva och fossilfria resor ersätter bil och flygresor i stadig takt. Förutom i Sverige, trots att vi har den andelen av utsläpp i Sverige kommer från just vägtrafiken. Där behöver vi växla upp omställningen.
Jag kommer väl ihåg det där digitala seminariumet för några år sen med SJ:s hållbarighetschef. Frågan om höghastighetståg hade blivit het, och i den stunden skedde en dragkamp om tågen skulle köras i 250 km/h eller 320 km/h. Skulle det senare bli verklighet innebar det i teorin att vi har tåg som lämnar Stockholm var sjätte minut. Med så många resenärer innebär det att biljettpriserna inte behöva höjas enligt markadskonkurrens som de görs nu, enligt hållbarhetschefen. Det var tydligt vad SJ ville ha. Särskilt med tanke på att de hade den hel PDF med argument om vinsterna med tåg som körde 320 km/h.
Några år senare sker bland annat ett regeringsskifte. Sen dess konstaterar vi att frågan inte längre handlar om hur fort höghastighetstågen ska köras. I stället är får vi höra att det inte blir några höghastighetståg alls. Trots att EU och NATO har krav på högkvalitativ infrastruktur inom unionen, samt att EU erbjöd miljarder i stöd för nya stambanor som regeringen tackade nej till: Trots allt detta är det svårt att förstå varför regeringen aktivt valde att prioritera bort höghastighetståg. Det bästa svaret jag har hittills på frågan varför är att man vill bana väg för sin fantasi av fossilfria flyg. Jag kommer tillbaka till det nedan.
SJ jobbar i extrem motvind att se till att medresenärer blir så nöjda som möjligt. Det enda de kan göra är som nyligen att uppgradera sina snabbtåg. Inte i hastighet, utan i komfort. Denna satsning riskerar att bli värdelös på grund av bristande underhåll av befintlig räls. Något so ligger på Trafikverkets bord, men som inte heller är enkel med begränsade medel. Varför ser det ut så här? Jo: För att politiken har bestämt det. Ni kanske har hört argumentet ”Varför ska vi ha nya banor? Vi borde ta hand om de vi har i stället”. Ett klassiskt uttalande från de politiker som i slutändan valde att göra varken eller, för satsningarna ska ju hamna på att underhålla vägar, subventionera flyget och stödja fossila transporter.
I Moderatstyrda Härryda väljer kommunen att bete sig som Turkiets president Erdogan. Detta genom att stoppa en hel infrastruktursatsning mellan Göteborg och Borås, som skulle förkorta och förenkla resandet drastiskt. Anledningen har varit många och olika, men de senaste åsikterna är följande: De vill att Härryda kommun ska få en hållplats, och de vill inte stå för kostnaden. Detta beteende har ensamt resulterat att planerna på nya stabanor försenats med flera år.
Det går inte att bedriva tågpolitik där rälsunderhållning ska ses som en marknadsinvestering, där inte ens den mest lönsamma rälssträckan Stockholm-Göteborg är perfekt. Och då finns tågräls på tusentals flera platser i det här landet. Här behöver man åter förstatliga järnvägsunderhållet, se till att planerna på höghastighetsbanor återupptas och koppla ihop rälsen med grannländerna.
För att det ska bli möjligt behöver vissa politiker (läs: högerpolitiker) vara ärliga för sig själv om en sak: Drömmen om att flyget ska bli fossilfritt i nuvarande kapacitet är långt från både kommersiallisering och verklighet. Att hålla både sig själv och svenska medborgare fast i en fantasi om ett transportmedel som har fått tid att utvecklas men inte nått framsteg är densamma som att slösa bort dyrbar tid pga en klimatkris.
Hur dessa hanterar en infrastruktursataning som byggs ut i resten av Europa är ytterligare en anledning mindre att rösta höger i nästa riksdagsval.