Alla kan må psykiskt dåligt i Sverige. Även en av Sveriges välkändaste människor. Så varför gör vi ingenting åt detta? Hur kan vi acceptera att folk mår dåligt flera gånger i livet utan att få hjälp på riktigt?
Bianca Ingrosso erkände i början på året att hon har mått dåligt på väldigt sistone. ”Jag har inte mått så här dåligt på väldigt länge som jag gjort senaste veckorna”, skriver hon själv.
Vi kan börja göra en sak tydlig: De som menar att välbärgades psykiska ohälsa inte ska tas på allvar för att de har allt ändå kan hålla tyst. Alla kan må dåligt och alla mår dåligt. Att använda whataboutism när människor pratar om psykisk ohälsa är värre än den psykiska ohälsan själv. Och självklart: Alla kan inte åka till Baravara som Bianca gjorde. Flera människor har inte ens råd med en psykolog. Dessa ekonomiska skillnader är sannerligen för ett annat ämne än detta, och oavsett borde det vara självklart att alla ska kunna få hjälp. I bästa fall borde vi aldrig hamna i en depression.
Vi är trots allt många som nån gång i livet mått dåligt. Sannerligen av olika anledningar eftersom vi går igenom olika delar av livet, och de gånger vi mår dåligt minst två gånger i livet är det inte alltid på grund av samma anledning (eller i alla fall samma direkta anledning), men grundorsaken är definitivt densamma. Bianca Ingrosso erkände under den tid hon hade anorexia att hon då inte ville göra något åt det för att ”det har att göra med den trygga relationen man tyvärr får med ett självskadebeteende”.
Känns det inte ibland som att det finns något där ute som vakar över oss av andra anledningar än vårt eget bästa? Något som säkerställer att vi gör och tycker någonting som vi egentligen inte vill göra eller vill tycka? Reklamskyltar på lättklädda H&M-modeller pryder runt hela stan som ett fuck you-finger till kvinnor som inte köper H&M:s produkter. Även SVT insisterade för ett par veckor sen att de behövde belysa vad som skulle hända ifall vi slutade shoppa (läs: ifall vi slutade fastna i onödiga konsumtionsfällor).
En forskare på Göteborgs Universitet sa en gång under en debatt som handlade om konsumtion och välstånd länder emellan: ”Låt mig ge er en tankeövning: Varför ska vi fortsätta konsumera? Jo, för att vi ska må bra. Men mår folk bra i Sverige?”. Som det ser ut just nu har vi hamnat i en ond spiral där konsumtionssamhället säger åt oss att köpa det där klädesplagget exempelvis. Bara då får vi mer beröm av vännerna. Då kommer den där crushen att finna intresse i dig. Då kommer dina följare på Instagram lyssna på dig mer än vad de redan gör.
Hur Bianca hanterar sitt bolag ger en dålig eftersmak i min mun, och jag vill tro att hennes depression antingen handlar om att hon nu förstår det, eller att hon själv har hamnat i en fälla där andras tankar måste styra. Detta när hon egentligen skulle kunna sluta. Hon är trots allt ekonomiskt oberoende just nu och kan säga stopp redan här, eller åtminstone ta det lite lugnare. Men oavsett vad som händer för Biancas del behöver vi ta itu med depressioner i helhet. Att låta andra styra oss är det sista vi behöver. Skitsamma vad som händer med svensk ekonomi. Att människor ska må bra på riktigt måste få komma först.