Jag började engagera mig i Sveriges största Melloförening för att jag behövde ge mig tid att göra något som jag tycker om. Inte bara något för någon annans skull. Nu har jag inte längre möjlighet att göra det som jag tycker om. Ni kan tacka vår regering för detta.
Trots det negativa som står i det här inlägget: Tack till alla som har funnits för mig i Melodifestivalklubben. Många har fått ett tack och många förtjänar ett tack. Som webbutvecklare har det känts både viktigt och roligt att ha fått vara med och hjälpa till med IT-utmaningar som har legat på is för länge. Stora delar av mitt engagemang har blivit en betydande merit till vad jag lyckas få göra inom som programmerare i framtiden.
Vid sidan av så har jag varit politiskt engagerad dubbelt så lång tid som jag har varit medlem i Melloklubben, och det är ingenting som jag kompromissar bort eller tummar på utifrån vart det blåser. Så det är klart att det efter valet 2022 har varit jobbigare att hålla sig i nuet. Jag tänker för ämnets skull tillåta mig att vara konkret om politiken och mitt mående i ett framtida inlägg. Men om jag ska sammanfatta: Det är inte lätt för mig som rasifierad, homosexuell och andra generationens invandrare att se på när rasismen ges lov att bre ut sig fritt. Det har inte varit lätt när jag samtidigt har oroat mig om vad som ska hända närstående till mig när vår Migrationsminister pratar om ingenting annat än att integrerade svenskar ska utvisas. Kan människor utvisas så ska de utvisas.
Ni kan föreställa er hur jag har mått mentalt varje gång Migrationsministern dykt upp i mitt nyhetsflöde. Mitt tredje och sista år i styrelsen är det minst roliga på grund av detta, och det har fått ta emot att inte låta detta gå över klubbens medlemmar. Det här kanske inte har gått särskilt bra ihop med min personlighet att vilja visa ansvarstagande, vilket också är en anledning till att jag inte hoppade av styrelsen på förhand. Sånt har jag aldrig gjort. Men jag kände redan i november år 2022 att det här skulle bli mitt sista år i styrelsen.
Att avinstallera Messenger och Mejlappen under en period blev därför en efterlängtad frihet från krav och dåliga nyheter om dålig politik. Bland annat under min weekend i Malmö. Trots att min Malmöhelg råkade ske samtidigt som Melloveckan i just Malmö så var min plan att jag skulle få vara fri och göra det jag ville. Mello stod inte med i planeringen över huvud taget. Och det spelade ingen roll att en person i redaktionen panickerade om vem som skulle klippa veckans Instagram Reels just den veckan. Jag hade ju förvarnat om den här resan två månader tidigare, men åtgärder togs inte förrän den faktiska veckan. I kombination med resan så fick jag frågan: “Hur kan du vara i Malmö utan att vara på Mello?” och det är här jag börjar brista. Jag skiter i om det var en skämtsam fråga. Det kändes som att jag blev sparkad på för att vilja ha en ledig helg och för att jag spenderade tid på någonting annat än Mello en enaste vecka av sex. Så det slutade med att jag skrev skit om den personen öppet på min Instagram (inget namn utgivet). Det som förvånade mig var att ingen från klubben höjde något finger. Ingen skrev “Så där kan du inte skriva om våra medlemmar” eller “Nej, vad tråkigt att du känner så” eller “Det är klart att du ska få göra vad du vill”. Det vanligaste meddelandet som jag fick i samband med min frånvaro var i stället “Var är veckans poängställning i ‘Gissa resultatet’”? Jag ångrar inte att jag avinstallerade Messenger under den Malmöhelgen.
Det har varit mindre roligt att engagera sig och hjälpa andra medlemmar för min del när man på något sätt vill förvänta sig att människor kan finna svar på egen hand. Vafan, en person som har haft förtroendeuppdrag längre tid än vad jag varit medlem i Melloklubben frågade mig “Vem är medlemsansvarig?”. Den infon finns på hemsidan! Men absolut, utnyttja mig för dumma frågor ända fram tills jag brister.
När jag blev medlem för första gången år 2019 så var det för att jag ville ge tid och umgänge till någonting som jag tycker om. Nu, fyra år senare så vill jag ge densamma till någon som behöver det mer. Därför anser jag inte att det är särskilt fult att jag söker engagemang på annat håll med anledning av hur verkligheten ser ut. Jag har lämnat några fler styrelser och engagemang av liknande anledning ändå.
Även om delar av det här inlägget innehåller negativ plädering om Melodifestivalklubben så vill även jag uppmana människor som gillar Mello och Eurovision att gå med ifall de vill ha en större gemenskap. Det förtjänar människor definitivt för att bli lyckliga, och jag själv behöver en annan form av gemenskap just nu för att bli lyckligare.